Konstnärens slutord – ett sista hjärtslag
När jag skapade bilderna 2019 visste jag inte riktigt vad jag skapade.
Texterna kom senare – som vågor, som röster ur något större.
Jag har ofta upplevt att orden letar upp mig, inte tvärtom.
Som om varje bild bar på ett frö av något jag ännu inte förstått.
En klok man sa en gång att konst ibland är en framtidsvision.
Och kanske var det just det som skedde.
För nu, flera år senare ser jag att huset i bilderna–
ladan, rummen, förfallet – var mitt egna inre.
Jag beskrev det, för den kloka mannen, att mitt hus hade rasat.
Men att jag satt kvar i ruinerna eftersom jag inte visste,
om jag skulle bygga upp, bygga nytt – eller bara lämna och gå.
Och där satt jag. Länge. Tills jag visste.
För huset jag byggt var aldrig riktigt mitt.
Det var en illusion, ett skydd, en konstruktion av det som en gång behövdes.
Och när jag till slut reste mig ifrån ruinerna gjorde jag det med stillhet i kroppen.
Sex år senare står jag här – helare, stillare, synlig.
Och det är just därför du får ta del av detta idag.
För kanske är det så med konsten – att den ibland visar vägen,
innan vi själva förstår vart vi är på väg.
